Han har tackat ja till en lägenhet och första januari försvinner han från vårt hus. Vårt röda röda radhus som vi bott i hela tiden hela livet. Och allt jag kan säga är va? Men jag känner mest: men nej. Hur blir det nu?
För jag kommer sakna det konstanta dunkandet från de elektroniska basgångarna i hans musik på övervåningen. Sakna att springa in i hans rum och låna iPodsladden. Sakna müslimiddagarna och de olagliga spontana filmkvällarna eller south park-avsnittstittandet alldeles för sent på en vardagkväll. Sakna tjatet och bråket och vem ska hämta pizzan-gnabbet. Och humorn.
