Alldeles för sentimentalt

Det finns en spellista på mitt Spotify som jag aldrig har lyssnat på. Den har bara fyllts på sedan oktober med fantastiskt hemska låtar, men jag har aldrig lyssnat på den. Bara tittat in ibland, längtat lite. Men annars har jag sparat den tills jag verkligen behöver lyssna på sånna låtar. Tills jag vill gråta och spy. Idag är en sån dag.

Ni förstår kanske vad jag menar.
Move on - Anna von Hausswolff

men nej

Jag kommer in genom dörren efter en jobbig dag på alla sätt och möts i hallen av min storebror som säger att han ska flytta hemifrån.

Han har tackat ja till en lägenhet och första januari försvinner han från vårt hus. Vårt röda röda radhus som vi bott i hela tiden hela livet.  Och allt jag kan säga är va? Men jag känner mest: men nej. Hur blir det nu?

För jag kommer sakna det konstanta dunkandet från de elektroniska basgångarna i hans musik på övervåningen. Sakna att springa in i hans rum och låna iPodsladden. Sakna müslimiddagarna och de olagliga spontana filmkvällarna eller south park-avsnittstittandet alldeles för sent på en vardagkväll. Sakna tjatet och bråket och vem ska hämta pizzan-gnabbet. Och humorn. 

men då slösar vi bort våra liv

Igår dansadedansdansdansade jag. Det är fint. Idag går min håkan-spellista på repeat och jag pluggar. Det är vacker utomhus men jag är inomhus. Snö är fint och Håkan är fin.

Jag var ingen, du var aprilhimlen.

Jag kan inte sluta förundras över hur fantastiskt vackra texter Håkan kan ha. Det finns inte mycket jag gillar så mycket som bra musik med texter som har mening, som är genomtänkta, som berör. Och ibland kan jag inte sluta förundras över hur fantastiskt vackra texter Håkan kan ha. Och Jens Lekman såklart.

Var det extra i parfymen, den som vackra kvinnor bär.

Vi kommer alltid att leva. Vi kommer aldrig att dö.

Är det så?
Fint är det i alla fall.

Vi kommer aldrig att dö - Bo Kaspers Orkester

.

And Berlin is so ugly in the morning light

 I'm a sucker for det yttre. Det var väl därför jag valde den gymnasieskola jag gjorde. I måndags när jag gick dit var det så ofantligt fint. Den vackra ljusgula byggnaden med de höga fönstrena mot en isblå vinterhimmel med ljusrosa moln liggandes vakande ovanför, allt i höjd med de frosttäckta trädgrenarnas toppar. Morgonsolen gnistrade i -10 graders-snön och jag tappade nästan andan. Jag hade musik i öronen och allt jag kunde tänka på var hur löjligt vackert det var. Min första tanke var att Åh, jag behöver en kamera. Men jag tvivlar på att den hade kunnat fånga det magiska ögonblicket, något så fint som bara kom att finnas ett tag, någon timme på sin höjd. Och jag tänker på hur många som hade lite för bråttom för att vända huvudet upp mot himlen den där kalla måndagmorgon i november. Snart skulle lektionerna börja och jag tänkte att kanske, kanske blir den här dagen bra.


In the Mausoleum - Beirut