Put soap in my eye, make it red so I look raw

Jag lyssnar på tunga hiphopbeats när jag går genom snöstormen, i revolt mot kylan som förlamar mina kinder. Jag får lust att slåss med dom där jävla snöflingorna som tar sig in innanför halsduken och smälter mot den tunna huden i nacken. Fast egentligen vill jag bara känna mig lite häftig en sån här novembereftermiddag med minus fjorton grader. 

Logiskt

Vad gör jag egentligen?

Jag tror jag håller på att skriva en novell. Det är kanske det som händer. Jag gillar det. Ungefär.

För allt man gör, kan bli fint, kan bli vackert, kan väcka känslor. Hoppas jag. Om inte, blir det i alla fall en  samling ord och formuleringar. Och det är fint, det med.

read me till im read

Jag ritar en fågel som inte får plats på pappret och tänker på att en tio meter lång jättebläckfisk har ögon lika stora som basketbollar. Jag vet inte, är det bra?

och sympatier från fel håll

Jag drack några timmar för gammalt kaffe med några dagar för gammal grädde i och pratade med min pappa. Pappa pappa. Vi försökte få reda på vad jag ska bli. När jag blir stor. Vi gjorde en tankekarta på den rutiga bordsduken, med hjälp av brödsmulor, ostbitar, ljusstakar och frukter. Brödsmulorna var dans, en ljusstake psykologi, en torr kiwi var konst och en mandarin var språk. Och så vidare.
    Det blev fint. Blev det bra?
Je ne sais pas. Men det blev fint. Jag blev förvirrad och klokare. Gladare och lite mer förtvivlad. Men det kändes fint. Pappa.

En bra start

Well I met you at the blood bank.