- Jahaja, säger du och släpper ner handen. Du är precis halvvägs från sur till ledsen och jag önskar att det var en annan kombination av ord som kom ur min mun i nästa ögonblick.
- Det är ju inte som att du inte visste...?
Nu nådde du fram till ledsen och det var inte bara ditt ansiktsuttryck som ändrades, det var som att hela din kropp gav upp och underkastade sig ditt sinnestillstånd. Du vände dig om, och i tio minuters framtid var allt jag kunde se dina skakande axlar. Plötsligt var det här rummet för stort för oss, golvbrädornas knakande ekade av min skiftande vikt och avståndet mellan min förvirrade hand och dina förtvivlade axlar var för långt.
Jag ångrade allt, jag ville sudda bort orden, glömma blickarna och spola tillbaka tårarna. Jag önskade att det var som i den där boken, att man kunde spola tillbaka dom genom att trycka med fingrarna upp längs kinden, och in i ögonen igen. Men du var för långt borta. Dina axlars vibrationer blev för mig lika stora som en jordbävning, där chockvågorna färdades igenom den dammfyllda luften och rakt in i mit bröst. Dom skakade inte bara min bröstkorg, utan hela min varelse, hela mitt tillstånd skakades om av att se dig gråta. Jag tänkte på dikten av Göran Sonnevi,
Du talar med mig
om mitt inre
med ditt inre.
Och jag tänkte att aldrig hade orden varit så sanna som i detta ögonblick, inte för någon någonstans.
