Detta tillstånd mellan två tillstånd

Orkar inte vakna arg en dag till.


Men så visar pappa mig en dikt av Agneta Pleijel och jag blåser bort det arga med The tallest man on earths knastriga stämma. Och så minns jag att jag drömde att en svala hade lagt ägg i mitt barndomsrum i Norge och det känns bara så fint att jag glömmer helt att jag vaknat arg.

Dagen får potential och det är tur för imorgon är det för sent att ha haft en bra sista dag på det här året. 

Nu

Allt jag vill är att bli arg och gråta. Såg en dokumentär om två bröder som hatade varandra. Sen grät jag i slutet. Men jag ville mer. Ville spola tillbaka och se det igen. Hela dagen har jag snutit mig förundrats över hur mycket SNOR det är möjligt att producera. Och önskat att det var tårar i stället. 

Bort

Jag vill inte vara mer i det här huset där det finns för mycket choklad och för lite inspiration. För mycket damm och för lite luft. För mycket sömn och för lite initiativ. För mycket jag. 

Det är inte lätt att försöka somna såhär i juletider när allt man kan tänka på är hur det blir när det snöar på havet? 

Sverige

Och det är inte konstigt att vi kallas för kalla, avståndstagande, reserverade

när det är tjocka vinterjackor i vägen för närheten största delen av året.

13 december

Och när jag gick hem i lucianatten lät det som att ett helt hav stormade i skogen och jag väcktes ur min decemberdvala.

Jag vill döda den här dagen.

Och jag ville gå en argpromenad eller skrikpromenad eller gråtpromenad men det går ju inte på vintern för det är så halt så man måste krypa. Jag gick bara runt och tänkte på hur lite man vet om folk, som man känner. Ingen vet någonting om någon. Och jag vill bara göra annat, inte det här.

Jag orkar inte mer av det här, att det här är mitt. Liv.

Och jag fattar så dåliga beslut och klarar inte det.

Jag gick den där promenaden, en flykt från mitt hus och mig själv, och kunde bara tänka en sak till slut.

Varför går jag här själv

varför är jag själv

varför går jag här ensam

varför är jag här ensam

varför är jag ensam

Överallt är alla två

Varför är jag bara EN

Små små små små saker. Det är dom som gör mig glad. 

Alltså pyttesmå, obetydliga små saker. God morgon.

När man går hem genom skogen på natten och det snöregnar så att det prasslar överallt och låter som att en våldtäktsman smyger i varje buske. Det är ganska spännande ändå. 

På vägen hem lyssnar jag på musik. Dom jag går förbi på cykelvägen, vet dom om att jag har en fest i öronen? Det känns så absurt.

Att det pågår en hel fest mellan mina öron.

Åka buss

Det är något med män i hatt. Halvunga män med svarta jackor, fula skor och hatt. Det kan vara det värsta jag vet. För ofta har dom också lite blondt skägg någonstans i ansiktet. 

Om mitt inre, med ditt inre

- Jahaja, säger du och släpper ner handen. Du är precis halvvägs från sur till ledsen och jag önskar att det var en annan kombination av ord som kom ur min mun i nästa ögonblick.

- Det är ju inte som att du inte visste...?

Nu nådde du fram till ledsen och det var inte bara ditt ansiktsuttryck som ändrades, det var som att hela din kropp gav upp och underkastade sig ditt sinnestillstånd. Du vände dig om, och i tio minuters framtid var allt jag kunde se dina skakande axlar. Plötsligt var det här rummet för stort för oss, golvbrädornas knakande ekade av min skiftande vikt och avståndet mellan min förvirrade hand och dina förtvivlade axlar var för långt.

Jag ångrade allt, jag ville sudda bort orden, glömma blickarna och spola tillbaka tårarna. Jag önskade att det var som i den där boken, att man kunde spola tillbaka dom genom att trycka med fingrarna upp längs kinden, och in i ögonen igen. Men du var för långt borta. Dina axlars vibrationer blev för mig lika stora som en jordbävning, där chockvågorna färdades igenom den dammfyllda luften och rakt in i mit bröst. Dom skakade inte bara min bröstkorg, utan hela min varelse, hela mitt tillstånd skakades om av att se dig gråta. Jag tänkte på dikten av Göran Sonnevi,

Du talar med mig

om mitt inre

med ditt inre.

Och jag tänkte att aldrig hade orden varit så sanna som i detta ögonblick, inte för någon någonstans.  

Ur arkivet: 7 september

Min dator är på häll, den är långsam á la 90-talsmodem och allmänt trög. Fifan. Andreas tycker jag borde köpa en mac. Jag vet inte vad jag ska göra med mina pengar.

Idag gick jag och Maja vår kvällspromenad till stan. Vi stod vid Domkyrkan, och jag tyckte det var så fint och ville bara vara ny i stan, se allt för första gången och bara AAAAH, HÄR SKA JAG BO ETT TAG, TÄNK VA. Men jag är born and raised här, vad ska man göra. Jag har haft stövlar hela dagen. Ser typ mogna äpplen på träden och bara okej, får väl bara acceptera att det är höst. Så var det med det liksom. 

Idag gick vi till stan
för att leta efter gator vi aldrig gått på.

Promenad

- Vi går på fel sida.

- Jag vet. Av världen.

Dunsen, fjärrkontrollen

i golvet

Jag vaknar

när du somnar

Bara för att jag vant mig vid tanken

på att du är

borta

har jag inte slutat sakna dig.

Tillsammans och hela tiden

Aj! På båda sidorna! ropar du

Överallt! Längst in i mitten! svarar jag

Vi har ont,

tillsammans och hela tiden

Men du pratar om smärta och jag om olycka

November

Jag älskar höstrusk

Jag älskade att cykla hem i novemberregnet

Gatorna var blanka och löven liksom klistrade

Och luften var full av små små vattendroppar

Som bara syns

när man står still

och bara känns

när man rör sig

November

Du är min vän och jag lossar på halsduken för dig

En gång i tiden var jag ambitiös och gjorde listor i mina dagböcker. Hittade dom idag. Här är några.

Saker jag gillar, men inte älskar

1. Att öppna en ny tandkrämstub
2. Att klara av att få upp en ny vakuumpackad burk, tex sylt
3. När en kroppsdel vaknar igen efter att ha somnat
4. Vetenskapens värld på måndagar
5. När man är lite kall på kvällen i Vollekjaer, och är brun på axlarna
6. Att evolutionen inte har något mål
7. Ljudet när man skär i ett salladshuvud.
8. Att Andreas har döpt vårt trådlösa nätverk efter The Tough Alliance. 
   
   
   
   
   Saker jag ogillar
   
   
   1. Människor som inte tror på evolutionen
   2. Uteblivna frågetecken efter frågor
   3. Att det är en glipa i min persienn placerad så att en gatulampa utifrån lyser rakt i mitt öga när jag ligger med huvudet på kudden. Precis i ögat.
      
      
      
      
      
      
      Saker jag inte vet om jag gillar eller ogillar
      1. Att jag har ett dokument på datorn som heter Mål. I dokumentet står det bara: Skriva en kärleksdikt på franska.
      2. Att jag har en förmåga att se ut som ingen och alla andra samtidigt. Bara inte mig själv.
      3. Att min lista över Saker jag gillar, men inte älskar kan bli hur lång som helst. Oändlig liksom. 
         
         
         
         
         
         

Don't leave my half a heart alone

Idag tvingsvred jag tillbaka mitt dygn och kompenserar därför mitt ovanligt tidiga uppvaknande med att slöa sönder hela dagen medan mamma halvironiskt ropar från övervåningen, Get a life, Moa, GET a life! Lite komiskt är det ändå, mitt liv. (???)

Your hair's on fire, must have lost your wit

Peppar sönder min frukost med Foster the People och tänker tillbaka i torsdags. Älskar när ett band fokuserar lika mycket på musiken som på hur mycket SVETT det ska finnas på väggarna när spelningen är över. Allt jag ville göra när jag såg dom var att
1. dansa
2. ordna en fest så jag kan dansa
3. dansa

Du var solskenet, jag var ensam

Går runt och önskar att någon ska fråga mig vilken min favoritlåt är just nu så jag kan ropa ut DEN HÄR!! LYSSNA!! DEN ÄR FANTASTISK ÅH JAG ÄLSKAR DEN.

Johnny

Jag blir så lättad

när mörkret faller.

Det är skönt att det snart är vinter

för då blir det mörkt så fort.

Jag är ingen vampyr, men

inget ger mig lika mycket ångest

som dagsljus.

Tristessen, ångesten, stressen

Den äter upp mig och mina mjukisbyxor.

Varför Jens fortfarande är det finaste

August 26th, 2011

This time of year is the saddest time of year. It is the end of the summer, the time when your boyfriend or girlfriend is moving to Berlin or New York or London and says "I just don't want the responsibility that comes with a relationship, I really need to be free right now".  And you hate the future, you want to throw rocks and empty beercans at it. You hate the changes it brings. You're late for uni, your first class of the semester, and you wish you hadn't cut your own hair two days before you started. And you think of the days getting darker and on your way home you kick the gold out of the leaves on the ground. You ride the buses and trams and trains in circles. You put chewing gums on elevator buttons. At night you can't sleep so you go out and it's a starlit night so you sit and watch the constellations up there, and then a meteor divides the sky in two and you think of one thing to wish for but there are so many things.  I am reading your emails and I may not have time to reply to all of them, but I just wan't you to know that I've been there too. I'm there with you right now

Hemsida

Freedom is a possibilty only if you're able to say no

Flera gånger funderar jag över vad det är jag gör nuförtiden. Och för att trösta mig själv säger jag att jag utvecklas. Att jag skriver. Kanske ritar. Lugnar ner mig. Fokuserar på annat, konsten? Men det är svårt att tänka positivt ibland. Vissa dagar har jag inget planerat, så jag blir glad när jag får ett uppdrag. Jag sätter en elefant runt halsen och går till ICA. Och sen är den dagen över.

Vi kan en del om ensamhet och håller i varann

Om det är något Patti Smiths bok har lärt mig så är det att musik är poesi och poesi är musik. Men det kanske jag redan visste?

Oh how I love the way tears suit my face

Igår skrollade jag bakåt i kalendern på min mobil, ändå till min födelsedag. Ända till 90-talet. Och det kändes läskigt. Jag stannade där, vågade liksom inte fortsätta och se hur långt bak i tiden man kunde gå. 1400 tal? Jesu födelse? Hjälp.

För vingarna faller av

Vi, en lillasyster och en storebror, bråkar i lila mjukisbyxor. Du var alltid starkare och kunde hålla fast mig när du kittlades. På dig gjorde tusen nålar inte ens ont.

Jag sitter i barfota i våningssängen vi delade. Alla färger är så starka, sommaren så varm och vintern så äventyrlig. Min rödblommiga fleecetröja är nopprig.

Jag minns vintern när jag flög. Pulkan åkte på ett gupp, och för ett ögonblick var jag tillsammans med fåglarna. Sen slog jag i marken. Hårt.

Jag flög inget mer den där vintern. Och nu är jag vuxen och vågar inte ens försöka längre.

take into account that it's not about to change

Om definitionen på en klassiker är att den återupptäcks gång på gång, så är Local Natives en klassiker. Bara det att dom inte är gamla. Ibland vet jag inte vad jag ska ta mig till.

Men inte mina lungor

Äta glass och gå barfota inomhus på vintern. Det är sånt man får göra när ens omvärld är gråvit och smutsig och man fryser om fingrarna när man byter låt på vägen hem.